Jag har inte träffat honom sen februari och sörjer att jag aldrig sa ett ordentligt hejdå. Jag visste ju att risken fanns, men på något vis var det så stressigt innan flytten. Det gör mig förstås ledsen nu.
Det var en konstig grej idag att gå och vänta på att klockan skulle bli tio över två, då mamma hade tid. Att vänta på att det skulle vara över. Även om det var rätt beslut är det ändå jobbigt, han är ju en familjemedlem och döden är så oåterkallelig.
Fantastiskt fin var han i alla fall, vår lille Fjutt. Från början min brors hund, men sedan mina föräldrars och han trivdes så bra där ute på landet. Lite udda var det nog med en liten smal hund med täcke och jacka bland de lite grövre lanthundarna, men han var så populär.
Jag minns några gånger jag vaktat honom och hur han gärna trängdes i sängen och hur glad han alltid var när någon kom (och så arg om någon rörde sig inom hans revir, dvs allt han såg från fönstret). Bilden är från yngre och friskare dagar.
Lille, fine vän, vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar