Skolhämtning

Det här fina huset ligger på väg till skolan. Det finns så många vackra detaljer här, men som alltid blir man lite blind för dem efter ett tag.

Att hämta vid skolan här är väldigt annorlunda än i Sverige. Alla barn (utom de som ska på fritids) slutar samtidigt. De släpps ut en och en till föräldrarna (det finns en lista på vem som får hämta barnen) och det är ingen genomgång vad som hänt under dagen. Just det tycker jag är jättejobbigt, jag är van att få småprata lite och att få reda på hur dagen varit.

Sen har vi då föräldrarna. Det som slår mig mest när jag väntar är att ingen (utom jag) står med mobilen. De bara väntar, som man gjorde förr.

Så långt allt bra, men när barnen hämtats är det långt ifrån självklart att det är glada miner. Fransmännen pratar rätt aggressivt med sina barn och det blir bara värre när de är trötta och lite stressade. Häromdagen var det verkligen flera stycken föräldrar som skällde och klagade - det känns ju som att det kunde vänta och man istället kunde glädjas åt att ses?

Jag saknar Sverige mycket för barnens skull, men jag tänker att ett år förhoppningsvis inte är så farligt.

Köksfix utan bilder

Ni vet hur det alltid är roligare att städa när man ska få besök? Så tycker jag det är med renovering: det är roligare om maken är bortrest och jag kan få göra klart innan han får se. (Det har iofs också lite att göra med att han avskyr det kaos som uppstår vid renovering och vetskapen om det stressar mig.)

Helgen har, som ni förstår, gått åt till köksfix. Jag börjar bli rätt nöjd med planen, men det är jobb kvar. Imorgon är det ju vardag med jobb och förskola så vi får se vad som hinns.

På fredag lovar jag bilder.

The French girls

Köksväggen

Såhär ser väggen i vårt kök ut just nu. Jakten på den rätta väggfärgen pågår.

Köket har träluckor som jag först tänkt måla men nu bestämt mig för att behålla - jag är inte noggrann nog för sådana jobb så det kommer inte att bli bra och luckorna är faktist finare än jag tyckte först.

Ett charmig/hemskt (beroende på humör) kakel hör också till. En del av mig vill riva ut det direkt, en annan tänker att det ändå är Provence och lite fulsnyggt kakel hör hemma här. Vi får se hur det slutar.

Just nu behöver jag dock hitta en färg som matchar både luckor och kakel men samtidigt ser modern ut. Inte superlätt.

Öppna förskolan

Idag drog öppna förskolan på svenska kyrkan äntligen igång igen. Amie har saknat det mycket (och jag med, det är många trevliga mammor där) och sagt flera gånger att hon vill till den förskolan och inte den vid lekparken (som är hennes vanliga skola).

Det var trevligt och Amie och Julie hade roligt båda.

I övrigt har det dock varit en tuff dag. Julie har två nätter i rad vaknat och bara skrikit i 1-2 timmar så vi är rätt slitna och mycket gnäll. Maken åkte dessutom till Sverige idag. Grattis till mig!

Nu hoppas jag innerligt på en lugn natt för då blir livet så mycket enklare.

Heldag

Igår gick Amie heldag på förskolan för första gången. Vi har hämtat vid lunch, men igår åt hon på skolan.

Det var rätt intressant. Assistenten (klassen på 23 barn har en lärare och en assistent, fast det är en lärare måndag och tisdag och en annan torsdag och fredag) släppte in oss innan skolan för att Amie skulle få provgå vägen och se hur det såg ut innan så att hon inte skulle bli rädd.

Just den assistenten verkar tycka väldigt synd om Amie, medan lärarna är mer... inte obrydda, men de verkar tycka att det går bra och inte är något att oroa sig för.

Hursomhelst, första dagen gick bra, om än inte helt utan tårar. Hon åt och sov och var faktiskt gladare och piggare när vi hämtade eftersom hon fått sova. Idag och på torsdag kör vi halvdag och sen blir det förhoppningsvis heldagar framöver.

Väntan på att baguetterna ska bli klara

Lördag

Idag blev en bra dag. Det är så lätt att fastna hemma på helgerna tycker jag, för det finns alltid massor att göra, men idag blev det inte så.

Jag började iofs dagen med att slipa spackel i köket. Tyckte inte det dammade så mycket, men maken klagade stort så tydligen har det flugit uppåt istället. Det kommer ett eget inlägg om köket.

Därefter gick jag och Amie ned till den lilla affären med lokala produkter för att köpa tomater. Att gå med en treåring tar ungefär fem gånger så lång tid som att gå själv, men ändå.

Väl framme visade det sig att de bönder som levererar dit var på plats med några får, getter, honung, äppelkaka, musslor, ostron och vin. Så franskt och Amie blev glad över djuren. Getterna var fantastiskt söta.

Väl hemma åt vi lunch och åkte sedan mot Esterelklipporna. Det blåste idag också så det blev inget bad pga maneter, men det var fint att se.

Vi åt middag i Saint Raphael och Amie fick åka karusellen som hon älskar.

En riktigt bra dag med andra ord.

Glada mammahjärtat

Idag fick jag svaret "ja" på frågan om hon hade haft det bra på förskolan. Så skönt!

Lite gråt är det fortfarande, framförallt vid lämning, men hon är glad och nöjd när vi hämtar. Nästa vecka skall vi prova heldagar, det får vi se hur det går.

Det typiskt franska

Jag glömde berätta varför vi gick från skolan igår. Visserligen har jag ambitionen att gå varje gång, men det kör ihop sig tidsmässigt ibland.

Igår morse åkte hela familjen med. Amie ville inte riktigt att pappa skulle lämna eftersom han inte gjort det förr och istället för att diskutera eller riskera tårar innan skolan åkte vi allihop.

När vi kommit en liten bit möts vi av en skylt om att vägen är avstängd. Bilen framför bönder och vi också. Vi tar andra vägen och möts av en likadan skylt där. Vi är alltså i princip instängda.

Efter upprört tjafsande från mig och bilen före släppte grävmaskinen förbi oss (regel nummer ett i Frankrike: det lönar sig alltid att bli upprörd), men det känns så typiskt franskt! Stänga av båda utfarterna utan förvarning precis när alla ska till jobb/skola.

På väg hem kom vi på att det ju finns en bakväg som vi brukade gå till bageriet. Det är på gränsen att den kan kallas väg, men vi tog oss hem.

För hämtning blev det dock en promenad, även om Amie var så trött att jag fick bärs henne.

Vardagslyx

Idag hittade vi en klase (i brist på bättre ord) fina björnbär på väg från skolan. De flesta björnbären har torkat på buskarna i år men de här var riktigt fina.

Lite lyx i vardagen. Och passande för att fira att A svarade ja på frågan om hon haft roligt på förskolan idag. Inte helt smärtfritt än, men det går åt rätt håll.

Promenad

Skolan är ju stängd på onsdagar och det ställer till det lite. Det blir ett avbrott i rutiner som ännu inte är på plats så det blir lite rörigt för oss alla, men kanske mest för mig och maken som båda behöver jobba.

Idag tog han med barnen på en biltur under förmiddagen och lunchen, men sen blev det lite trixande (och TV) under eftermiddagen. Det är inte helt lätt att få ihop det och ibland retar jag ihjäl mig på alla bloggerskor som får det att låta problemfritt att jobba när barnen är med. Det är det inte, det är jag säker på.

På kvällen tog jag och Amie en promenad för att komma ur huset lite. Vi tittade på grannhuset och plockade björnbär som dock mest hade torkat.

Föräldramöte

Idag var det föräldramöte i skolan, eftersom det inte varit mycket annan information inför starten.

Det var väl i princip som i Sverige ända till något frågar hur de hanterar larm (för hennes barn är rädd för höga ljud) och det tar en stund innan jag kopplar att hon inte syftar på brandlarm utan terrorlarm. Och att barnen får lära sig (genom lek) att gömma sig under bänkarna.

Det är långt från Sverige... men jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt att det inte finns på agendan där. Man slås rätt fort av hur naivt öppet allt är i Sverige. Bra ibland, men ibland kanske det är bättre att vara förberedd. Det behöver ju inte vara terrorister, det finns gott om galningar överallt i världen, skrämmande nog.

Waiting for school

Det är mycket vardag nu. Eller kanske snarare försök till vardag - vi försöker hitta rutiner med jobb, skola och annat. Det är inte helt lätt.

Förskolan går bättre, även om hon även idag började gråta när hon kom in. Det var maken som hämtade så jag vet inte hur det gått, men Amie verkade i alla fall okej.

Helt pigg är hon dock inte så det har varit lite extra ångestfyllt att lämna pga det.

Vädret har svängt till höst. Det gick bokstavligen över en natt och nu är det 13 grader på nätterna och kyligt på morgonen. Idag tog jag på mig jeans. Imorgon skall jag nog försöka ta årets sista bad i poolen, för den är redan nere på 22 grader.

Det känns som att sommaren både varade för evigt och gick väldigt fort. Nu hoppas jag att vi får ordning på hösten och att jag kommer framåt med alla (eller isf några) planer. Jag är väldigt redo för någon mer identitet än bara mamma.

Efter regn..

Det har faktiskt varit ganska skönt med lite regn. Jag gillar ju sol, men det kändes nästan som att vi fastnat i evig sommar. Det blev fort kallare och idag blev det strumpor och långärmat för första gången på månader (Sverigebesöket undantaget).

Amie är fortfarande krasslig och har sovit stor del av dagen så vi har mest grejat hemma. Fick en hel del gjort och det var bra.

Regn hos mig

Med tre stycken som har mer eller mindre ont i magen och första riktiga regndagen sen i... maj? april? blev det inte mycket aktivitet idag.

Amie har sovit större delen av dagen och jag hann med lite jobb inemellan, men annars har vi inte gjort något alls.

Nu ikväll kom dock äntligen maken hem, så efterlängtad!

Minnesbilder

Det ska bli skärpning på bildfronten, men det har helt enkelt inte blivit mycket fotat. Veckans bilder sitter i huvudet, som Amie på väg in på förskolan helt ensam och hur hon sedan grät i frökens famn. Men också leendet när jag hämtat henne.

Det här med att barn behöver ha det lika verkar inte så viktigt här. De har en fröken måndag och tisdag och en annan torsdag och fredag. Idag stod ingen av dem vid dörren, och det var en annan dörr, in mot skolgården. A gick in utan problem, men sem blev hon ju ensam (i någon minut innan fröken såg henne) och när jag kikade in igen grät hon.

Det är svårt att gå då, men det finns heller inget alternativ. De tillåter inte blödiga föräldrar här, dörrarna stängs och barnen är antingen innanför eller utanför.

Imorse klagade A på ont i magen så jag var väldigt nära att låta henne vara hemma. Rädslan att ha skickat iväg henne om hon inte mådde bra var stor.

Den värsta tiden på dagen just nu är mellan 11 och 12, innan jag får hämta henne. Just då blir ångesten över att ha lämnat henne som värst. Idag kändes det lika nervöst som om jag vore på väg att få något stort pris eller dom. Riktigt ont i magen alltså.

Sen öppnas dörren och även idag knatade hon samlat ut och fröken sa att det hade gått bra. Lite gråt, men bättre än innan. Amie sa samma sak och verkade nöjd.

Med andra ord, och tack och lov, verkar min ångest vara hundra gånger värre än hennes.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Idag firade vi en avklarad vecka med pizza från en av byns pizzerior. Det var vi förtjänta av!

Paus

Inskolningen hamnade på paus. I Frankrike är alla skolor stängda på onsdagar, så igår tog vi istället en tur till Nice. Vi hamnade på en restaurang med god mat men fruktansvärt långsam service. Inte kul.

Inatt slog sedan någon form av magsjuka till så Amie vaknade och var dålig. Det var dock bara en gång men hon hade ju feber så förskola idag var ingen idé att tänka på. Julie vaknade och var jätteledsen vid tre så mycket sömn blev det inte och just nu är det jag som har ont i magen. Verkar som att allt bara kraschar när maken är borta.

Nu hoppas jag på en lugn natt och förskola imorgon.

Klumpen i magen

Klumpen i magen när jag stod och väntade utanför skolans dörr idag var av den värre sorten. Jag lyssnade oroligt efter högljudd gråt och var så orolig att jag nästan höll på att gråta själv.

Jag vet att det finns värre saker för barn än att gå till förskolan, men det är fruktansvärt att se sitt barn ledset.

Med det sagt så gick lämningen över förväntan. Amie tyckte det var ganska spännande när hon fick syn på de andra barnen och fröken kom och satte sig och pratade med henne lite innan. Hon följde med in helt självmant.

Hon är där mellan halv nio och tolv nu i början (och här äts inga mellanmål så jag räknade med ett hungrigt barn), och vid tolv var jag väldigt nervös.

Hon kom till sist, lugn och sansad med ryggsäcken på ryggen och fröken sa att det gått mycket bättre idag. Lite ledset, men inte lika illa.

Stolt som bara den visade Amie upp sin anteckningsbok för mig, där de satt på en etikett med hennes foto och namn. Jag tror det fått henne att känna att hon hörde dit.

Jag är så stolt över henne! Minns själv när jag som tjugofemåring skulle på första projektet i Paris - nytt språk, ny plats, nya människor. Det var tufft nog, och hon är bara tre och ingen möjlighet att påverka. Det är bra gjort att orka tycker jag!

Första förskoledagen

Det var en glad tjej som tog på sig ryggsäcken och bestämde att vi skulle gå, inte åka, till förskolan för första skoldagen idag.

Tyvärr var det en helt söndergråten tjej som kom ut vid lunch. Hon och jag har knappt varit ifrån varandra (och då bara när hon varit med pappa) på ett helt år, så saknaden blev stor och när hon inte kunde språket blev det ju ingen som kunde trösta.

Mitt mammahjärta är i kras, men vi måste försöka imorgon igen. Usch.