Sverige

Det blir alltid dåligt bloggat när jag är i Sverige. Det beror på att jag kommer ur mina rutiner, att mycket av det vi gör är att träffa personer och det lämpar sig inte alltid att fota och att det inte känns lika roligt att berätta om vardagslivet här hemma.

Vi har hunnit en del under dessa 2,5 veckorna. Mest har alla varit förkylda och det har bara gått runt, men vi har även hälsat på släkten, varit på badhuset med vänner, lekt, varit på dop, jobbat, ridit och framförallt ryktat,,varit på bio (för första gången gör As del) och en hel del annat. Tiden går fort!

På fredag går flyget tillbaka. Jag kommer att sakna familjen, men längtar efter lite rutiner och vårt egna hem.

Kallt

Bilden ser ju rätt trevlig ut, men det är inte trevligt här nu. Det är alldeles för kallt!

I helgen var det ändå ganska fint höstväder, men idag var det isande kallt. Svårjobbat när man har två små som har gott om energi och dessutom är vana att vara ute utan jacka.

Sådana här dagar känns det allt svårare att tänka sig att flytta tillbaka hit. Det finns så mycket jag saknar med Sverige (vänner och familj inte minst), men kylan är verkligen fruktansvärd.

Vi får se hur det känns när det blir kallt i Frankrike också.

Friluftsliv

Idag blev en dag i friluftslivets tecken. Det började med tidig uppstigning då Julie tyckte att dagen började strax efter sex.

På förmiddagen gav jag, mamma och Amie ut på den dagliga skogspromenaden och passade på att plocka svamp - det verkar vara ett riktigt trattkantarellår i år. Så härligt, saknar verkligen skogen i Frankrike! (Den finns ju där, men den har varit stängd hela sommaren pga brandrisk, och någon mysig svensk urskog är det ju inte...)

När vi kom tillbaka hoppade jag och Amie in i bilen och åkte till hennes dagiskompis med familj. Maken var väldigt förkyld (det är hans tur att få den franska förkylningen som vi andra haft) så han och Julie fick bli hemma.

Vi hade jättetrevligt och grillade korv, åt kolbullar och drack varm choklad. De hade en jättefin grillplats ganska nära huset, men ändå i skogen. Vi var ute i kanske två timmar, men frisk luft gör en verkligen trött för det kändes som om man tex varit ute och åkt skidor hela dagen. Det hade varit lätt att sova middag, kan jag säga.

En mycket trevlig höstdag!

Min lilla hästtjej

Idag åkte vi iväg och red. Kändes betydligt tryggare än på den fransks ridskolan trots att vi först togs om hand av min kompis As åttaåriga dotter C.

Bra träning även för mig som varit lite rädd för hästar - jag som är högre än ponnyn kan ju inte vara rädd när C inte är det minsta brydd. Otroligt duktig tjej, för övrigt.

Amie var väldigt trött och själva ridningen började lite olyckligt med att sadeln kanade så att hon ramlade av. Inte roligt, men hon gick med på att hoppa upp igen och sedan red hon ett tag och lärde sig hur man får hästen att stanna (och starta, men det får vi nog öva på).

Kanske var det för att hon ramlat men hon verkade nästan tycka det var ännu roligare att pyssla om hästen - Harvey - efteråt. Hon borstade med allehanda borstar, fick skrapa ur hovarna (det finns ett hästuttryck för det väl?) och mata med morot och mat. Därefter mockade de och Amie tog i hon också. Hon verkade helnöjd och dessutom glad åt C som var en jättebra lärarassistent. A (min kompis) är fantastisk, så pedagogisk och bra.

Hon kom för övrigt ridande på en riktig häst när vi kommit och oj, vad stora de är. Det får nog bli ponnys för Amie tills hon blir 25 för det såg livsfarligt högt ut.

För egen del börjar jag dock få upp ögonen för hur mysiga hästar kan vara och att de kanske inte är livsfarliga trots allt. Vi hälsade på en av de stora hästarna sedan, en svart, 20-årig gentleman och jag måste hålla med om att han var väldigt mysig.

Vi får väl se om detta intresset håller i sig, i så fall kanske det är lika bra att börja spara pengar direkt.

Sverige

Frost på gräset, snoriga och kinkiga barn och sömnbrist som aldrig verkar ge med sig. Det börjar inte bra, hur vackert det än är.

Ensamflygning

Igår flög jag och barnen ensamma till Sverige eftersom maken åkt före pga jobb.

Det började inte jättebra - dålig sömn natten innan då J vaknade och var klarvaken i två timmar mitt i natten och tio minuter innan vi ska åka inser jag att jag tappat bort As ena snuttefilt. Stress! Hittade den inte men än går det bra med en så fingers crossed...

Hämtade A på förskolan och sen till flygplatsen. Vi kom dit i väldigt god tid, vilket väl var bra, men inte det lättaste att slå ihjäl dötid med två små. Loungen räddade oss i alla fall i en timme (men varför finns det aldrig lekparker eller familjelounger på flygplatser? Jag kan inte vara den enda som glatt skulle betala för någonstans att vara där barnen får leka och härja?)

Det gick ändå riktigt bra ända fram till nio/halv tio. Då var Julie övertrött och ville absolut inte sova på planet. Que trettio minuters gråtande och just då var vi inte mest poppis på planet, men det var många som var snälla och ville hjälpa till. Hon slocknade till slut och Amie somnade vid sidan.

När vi landade var de förstås jättetrötta och det fanns inte en enda vagn i sikte. Varför är det så svårt att bara fixa ut lite vagnar där det behövs och inte bara på en central punkt? Vi hittade en bagagevagn till sist, och kunde gå och möta upp pappan.

Ni vet hur det är när spänningen släpper? Jag höll på att börja gråta när jag såg honom så glad var jag. Trots det tycker jag ändå resan gick okej - att Julie var ledsen berodde ju främst på att jag bokat så dum tid, inte att jag var ensam.

Så värst smart att boka så sent var det inte heller. Vi kom i säng vid tre i natt så dagen idag har gått i någon form av trötthetsdimma och alla har varit trötta. Det får bli nya tag imorgon.

Årets sista bad?

Förra året badade jag och Amie sista gången den 23 oktober, men i år åker vi ju till Sverige innan dess så det är osäkert om det går att slå. Att bada så tidigt och sent som möjligt är naturligtvis alltid ett mål.

Idag åkte vi i alla fall till stranden på eftermiddagen. Jag är alltid lite stolt över mig själv när jag kommer iväg på sådant när jag är ensam med barnen.

Vi åkte till sandstranden i Antibes som är ruskigt barnvänlig och som har parkering precis ovanför stranden (om man har tur) så att man inte behöver bära mer än tio meter. Perfekt!

Havet var kallt men inte värre än man badar i på sommaren i Sverige. Fransmännen tyckte nog det var barnplågeri när Julie fick bada, men, men.. Däremot var sanden kall och det förtog lite av känslan. Det blev tydligt att det inte är sommar längre.

På tisdag bär det dock av mot 8 grader och regn. Jag har glömt vad det är. Eller förträngt snarare. Inser dock att ballerinaskorna tryggt kan stanna här.

Fix och poolstädning

På tisdag kväll åker vi hem för 2,5 veckor så det är lite fix och pyssel för att allt ska bli ordning.

Huset var i väldigt stort behov av storstädning och jag har dessutom även lagt en förmögenhet på förvaringslådor av olika sorter för allt som bara blev inknölat i skåpen när vi flyttade hit. Det tog sin tid men nu är det rent - och ordning. Den stora utrensningen bland mina kläder får vänta till efter resan dock, annars blir jag aldrig klar.

Grävde även ned några växter, bytte pelargon mot cyklamen vid entrén och städade av poolen. Vädret var helt underbart, det var som sommar igen.

Ensam i kyrkan

I helgen fyllde maken år och vi gjorde en utflyktsdag som jag ska berätta mer om senare.

Vi stannade för lunch i en liten bortglömd by (delvis pga att motorn kokade..) och passade på att titta runt lite. Det fanns en gammal kyrka och jag gick in medan de andra var kvar utanför. Det var nog första gången jag var helt ensam i en kyrka och det var en märklig känsla. Kanske inte på grund av religionen i sig utan främst på all historia som finns i väggarna.

När jag växte upp var vår (med vår menar jag den där skolavslutningar, konfirmationer och liknande hölls - vi gick aldrig på gudstjänst) kyrka en gigantisk tegelbyggnad från 70-talet som säkert var arkitektoniskt intressant men aldrig gav någon som helst gudomlig känsla.

Kyrkorna här nere är lite annorlunda. Så mycket äldre, så mycket mer dekorationer, så mycket mer känsla och så otroligt mycket historia. Tänk om väggarna kunde tala? Det är svindlande att föreställa sig vad andra som fick genom samma port för tvåhundra år sedan funderade på, tycker jag.

Finlunch

Idag gick jag och maken ut och åt lunch. Väldigt gott även om de bytt meny sen sist.

Jag noterade ett par saker:

För mig är det höst nu, men i verkligheten är det ju 20+ i solen. Förra året när vi precis kommit hit gick jag i kortärmat och Amie i sommarklänningar. Nu har jag jacka och hon jeans.

Restaurangen vi åt på drivs tillsammans med en restaurang några gator bort vars kock har en stjärna i Michelin och som alltså sätter menyn även här. Det händer inte i Sverige.

Att jobba hemma är en utmaning, i alla fall här. Kanske är det för att jag varit ledig så länge, men det är tufft att hålla koncentrationen uppe.

Ettårsjubileum

Imorse var det på dagen ett år sedan vi vaknade här första gången. Ett år som det hänt både mycket och lite på... fast ändå kanske inget stort och dramatiskt.

Jag önskar jag hade en hög med efterbilder att visa, där allt var utbytt, men det har jag inte. Mycket är gjort, men mycket är kvar också. Jag gör det mesta själv (två hus och en inkomst + föräldrapeng ger inga miljoner att ta in hantverkare för) och jag tycker om att lära mig saker, så det är okej. Värre är det väl att få tid och ork för det med två små runt benen.

Men, men, sovrummen, hallen och loftet är fixade, köket går åt rätt håll, planer på nytt golv finns och tids nog är det dags att riva badrummet. En sak i taget.

Vi har ju i alla fall inte gammal heltäckningsmatta på väggarna längre och det är ett stort plus.

Skolutflykt

Idag har vi varit på skolutflykt. Jag och några andra föräldrar följde med Amies klass när de åkte till en farm. Den låg bokstavligen på toppen av ett berg och bestod mest av jord och sten - glöm de frodiga svenska gårdarna. Tydligen var det dock så att korna normalt knatade omkring fritt på berget och de var sura över att ha blivit instängda för att barnen skulle kunna se på dem.

De flesta andra djuren - kalkoner, killingar, getter, får, höns, grisar och till och med en hjort(?) - gick fritt på gården till barnens rädsla och förtjusning.

Det var intressant att följa med, inte just för gårdens skull, även om det också var intressant att se, utan för att se As klass, kompisar och lärare och bli bekant med några fler föräldrar.

Amie börjar få vänner i klassen nu och verkar trivas bra. Lite extra mammig när jag var med förstås och jättegnällig eftersom vi inte fick en enda matbit innan 12:30 (jag smet till sist och hämtade några äppelklyftor för det gick bara inte), men hon lekte och skrattade med de andra. Det glädjer mig så mycket.

Efter att alla barnen ätit sina matsäckar - som killingarna ville ta - fick de rida på ponies. Gissa om Amie var nöjd? Jag måste verkligen hitta en ridskola åt henne.

Nu är jag sådär trött som man bara blir efter en dag utomhus. Det blir tidig kväll ikväll.