Jag vet att det finns värre saker för barn än att gå till förskolan, men det är fruktansvärt att se sitt barn ledset.
Med det sagt så gick lämningen över förväntan. Amie tyckte det var ganska spännande när hon fick syn på de andra barnen och fröken kom och satte sig och pratade med henne lite innan. Hon följde med in helt självmant.
Hon är där mellan halv nio och tolv nu i början (och här äts inga mellanmål så jag räknade med ett hungrigt barn), och vid tolv var jag väldigt nervös.
Hon kom till sist, lugn och sansad med ryggsäcken på ryggen och fröken sa att det gått mycket bättre idag. Lite ledset, men inte lika illa.
Stolt som bara den visade Amie upp sin anteckningsbok för mig, där de satt på en etikett med hennes foto och namn. Jag tror det fått henne att känna att hon hörde dit.
Jag är så stolt över henne! Minns själv när jag som tjugofemåring skulle på första projektet i Paris - nytt språk, ny plats, nya människor. Det var tufft nog, och hon är bara tre och ingen möjlighet att påverka. Det är bra gjort att orka tycker jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar