Amie har aldrig sovit särskilt bra och det började bli bättre först efter tre år (och i början bara om hon sov i vår säng). Julie har sovit bättre, men vaknade ju några gånger per natt för att amma. Det var alltså väldigt längesedan jag sov en hel natt och det har märkts. Man funkar inte helt med sömnbrist.
För lite mer än vecka sedan var det en sån där eländesnatt (fullmåne, någon?) när jag var uppe en gång i timmen och då kände jag att det fick räcka. Om jag ändå skulle vara uppe kunde jag lika gärna ta striden om amningen och om sovandet direkt.
Så det gjorde vi. Extra portion gröt innan sovdags och sen fick maken gå upp och ge vatten på natten. Första natten gick okej, andra blev någon timmes gråt (trots erbjudande om välling) men så småningom gick det bättre och nu (ta i trä!) har vi fått sova flera hela nätter.
Jag önskar att vi hade gjort så med Amie när hon var liten. Vi väntade alldeles för länge och då blev det omöjligt.
Nu hoppas jag innerligt att detta håller i sig och att jag inte jinxar det, för det är otroligt vad mycket bättre man mår när man inte går på knäna av sömnbrist.
Dessutom är det skönt - och lite vemodigt - att ha slutat amma, men mer om det någon annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar