Idag behövde maken få jobba i fred (att ha hemmakontor är inte alltid smidigt) och jag tog därför med båda barnen till stranden. Det blev inte världens mysigaste strand eftersom vägen går alldeles bredvid, men det betydde att jag kunde parkera precis vid stranden och inte behövde släpa hela vår packning alltför långt. Att hitta vettiga mat brukar vara en utmaning, så därför hade jag faktiskt slängt ihop lite pastasallad och köpt baguette och croissant på vägen.
De första minutrarna gick det riktigt bra och kändes väldigt idylliskt, men sedan ville Julie hellre äta stenar än mat och Amie ville bara gå och bada.
Något jättelång besök blev det inte - till stor del även på grund av värmen - men vi åt, vi badade, vi åt vattenmelon och vi lekte lite med stenarna. Jag ser det som en liten seger.
Sådana här gånger brukar jag tänka på de som är ensamstående, och så tänker jag att det måste ju gå om jag bara sänker kraven, och att jag måste våga prova. Oftast går det ju bra, men vissa gånger blir det totala sammanbrott och då är det ju bara att ge upp. Det är okej det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar